Det är lustigt det här med en viktminskning och den förvandling man gör både yttre och inre.
”Så konstigt att du krymper för varje gång jag ser dig” sa kussen häromda’n. Och det är det ju.
Man hänger inte riktigt med själv heller! Jag har ju 8-9 kg kvar till målvikt 56 så den kroppen jag har nu känner jag ju igen, den är inte sååå olik kroppen som 56 utan det är lite extra vaddering det är allt. Men när jag vägde mellan 70-80 så kände jag inte alls igen kroppen och att köpa nya snygga kläder var det inte tal om.
Jag tänker på mig själv som överviktig eftersom jag varit det sedan hösten 05, då gick jag upp 10 kg till ca 70, sen blev jag ju gravid och lade på mig ca 10 till.
Så när jag ser mig i spegeln och inser att jag ju faktiskt bara är lite smått ”vadderad” då är det en märklig känsla. jag känner ju mig mer som ”mig själv” men samtidigt är bilden och känslan av mig som ”tjuck” kvar.
I går var älskade vännen Cissi här och åt frukost med mig och hon hade med sig tre par byxor som hon vuxit ur då hon nu snart är nere på ”pre-gravid” vikt. Två par jeans och ett par snygga svarta stuprörsbyxor. Så nu har jag 4 par byxor! haha, de svarta finbyxorna i strl 40 jag köpte för drygt 1 månad sedan har jag fått kassera då de är för stora nu – trevligt problem fast trist för garderoben.
Just ja, om ni tycker att pointsantalen börjar bli lite mindre i checklistan så är det för att Juni får annan mat nu också så jag får bolla lite och se vad jag ska ligga på.
