Ända sedan jag gick i mål förra sommaren så har jag ju varit stabil i mitt förhållande till mat. I bland tänker jag tillbaka på den ångesten jag hade för att jag inte kunde sluta mitt överätande när jag väl börjat och hur jag började banta varenda måndag. ”NU startar jag mitt nya liv!” och sedan kom fredagen och jag började unna mig och sedan överåt jag (för jag skulle ju passa på) fram till tisdagen.
Jag vet egentligen inte hur jag kom till bukt med det beteendet, mycket genom analys och mycket genom min övergång till lågkolhydratkost, för jag är övertygad att ngt kemiskt förändrades i min hjärna när jag började utesluta socker och till stor del kolhydrater, hjärnan började inte kämpa för det i tid och otid längre (som knark!) och med det förändrades mitt beteende.
Jag hade nästan glömt känslan att vakna på morgonen och inse att jag är vid en vikt som jag absolut inte trivs med, dock så kan jag berätta om att jag vaknade kallsvettigt med just den känslan dagarna efter vi kom hem från Rhodos. En vidrig, välbekant insikt och känsla som jag inte hade känt på över 1 år! Så tung som jag var de dagarna har jag inte varit sedan förra våren!
Som tur är så har jag en inre kompass nu som styr mig direkt dit jag ska.
För mig handlar det inte om att jag är RÄDD för att bli mullig, eller att jag absolut måste vara smal men däremot så är det ett beteende som jag absolut inte vill ha tillbaka, för om jag skulle börja öka i vikt nu så vet jag att det skulle bero på att jag överåt (som jag gjorde på Rhodos)
Det var faktiskt inte helt fel att vakna upp med den där vidriga känslan, fär det gav mig en käftsmäll som hette duga och som gjorde att jag styrde om kosan tvärt! Med vätskan inräknad så är jag 5,4 kg lättare nu än dagarna efter Rhodos.

Snart i mål igen!!