Lite funderingar kring detta med viktminskning. Varför det kan vara så laddat. Jag har ju viktminskat ganska mycket genom åren varav detta är tredje gången jag gör en stor viktminskning på ca 25 kilo.
Det finns inget som kan sticka så i ögonen på vissa som när någon är duktig och tar i tu med överflödskilona. Jag har förvånats många gånger under årens lopp av de runt omkring en som trots att de MÅSTE se den viktförlusten man gjort väljer att INTE nämna något. JO ofta så nämns det bara när man är smal och man får höra ”Nu räcker det väl??” ”Nu är det inte snyggt längre”.
Jag undrar varför det är så svårt för vissa att peppa och glädjas med en istället?
Det är ju så uppenbart att det handlar om avundsjuka när människor väljer att ignorera ett faktum som är väldigt tydligt.
Och visst, det är OK att vara avundsjuk så länge man inte är missunnsam!
Nu vill jag påpeka att jag visst har människor omkring mig som påpekar hur duktig jag är och peppar och stöder – även alla ni peppande goa människor som kommenterar här!
Jag har speciellt en väninna som själv det sista halvåret tagit itu med sina gravkilon och gått ner 13-14 kilon + börjat styrketräna massor och blivit smal och fit igen och istället för att se mig som en rival (är ju så tyyyyypiskt kvinnligt!!) så peppar hon mig massor här på sajten + när vi träffas. Det är kärlek! *älska*
Men det finns även de som väljer att leka tysta leken.
Jag tycker att vi alla måste bli bättre på att glädjas med varandra och varandras framgångar.
Nu menar jag givetvis inte att människor som träffar mig ska utbrista stup i kvarten ”Åhhh så mkt du gått ner – vad duktig du är” men ni förstår säkert vart jag vill komma.
Det ju JÄTTEMÅNGA som läser här men som inte syns – Säg hej ibland!! 🙂
Vilka är ni? Hur hittade ni tex hit?
Berätta gärna!
