Hej vänner!
Nu har jag hunnit landa lite efter min operation i onsdags och vilken respons jag fick både här i bloggen men framför allt i stories på instagram när jag delade och lyfte detta.
Det hade jag aldrig kunnat ana att detta berörde SÅ många kvinnor, jag har fått hundratals DM’s och är minst sagt överumplad.
Så otroligt många som gjort operationen och som fått sina liv tillbaka, så många som nu ska söka hjälp och redan har jag fått meddelanden om att tider nu är bokade. Många hjärtskärande berättelser om skam och uppgivenhet och en tro på att man var ensam om sitt problem.
TACK till er alla, för ert pepp, era berättelser och stöd! 🙏🏻
Jag vill poängtera att jag förstår att alla ingrepp är just ingrepp och att komplikationer finns även om de är ovanliga och det är ju upp till var och en att väga för och ev. nackdelar.
Jag har fått många frågor kring vart man ska börja och jag kan bara berätta hur det var för mig så här kommer det.
Oktober 2020
Min resa började som sagt i Oktober förra året, då jag hade fått nog!
Trött på att detta hade börjat begränsa mig och ställa till det för mig i både vardag och vid fest.
Detta problemet är ju något som kommit smygandes med åren, jag hade inga problem direkt åren efter barnen.
Vad många tror är att man inte gjort sina knipövningar efter förlossningarna och att det är därför problemen kommer, detta stämmer inte alltid och man ska inte heller känna sig misslyckad OM man nu slarvat med sina knipövningar heller.
I oktober så bokade jag som sagt tid till min gynekolog (privat) och jag kände mig i trygga händer direkt, Dr Catharina Hofte förstod verkligen att detta var ett problem för mig och efter undersökning så var det inget snack om saken att jag var kandidat för operation.
Jag fick med mig ett schema hem som jag skulle fylla i under någon dag för att kartlägga mina problem.
Resultatet av det följdes sedan upp i ett telefonmöte i januari 2021 och jag fick sedan en kallelse till HBG Lasarett för ytterligare en undersökning den 18 mars och efter den undersökningen blev jag direkt uppsatt i kö för operation.
Jag har blivit bemött på ett fantastiskt sätt av alla inom sjukvården!
Nu var ju detta mitt i pandemin så det är anledningen att det tog ett helt år.
I onsdags klockan 7 satt jag och väntade på Dagkirurgi och väl där inne blev jag ”incheckad”.
Så himla gullig personal.
Jag hann bara sitta ner i 3-4 minuter innan mitt nummer ropades upp och jag kom in till min lilla ”hytt” och säng.
Jag blev covidtestad av syster Carina och fick lämna kisseprov och så fick jag de snygga kläderna =)
Ett värmetäcke på det och det kändes nästan som på SPA 😅
Sedan kom syster Eva in med ultraljudsmaskinen för att se hur mycket som fanns i blåsan, jag hann knappt varva ner innan opererande gynläkare Katharina Ekdal och en annan gynekolog kom in och berättade om operationen.
8:10 rullades jag in till operation och det var ett glatt operationsgäng som fick mig att känna mig omhändertagen.
9:25 låg jag på uppvak och försökte vakna, haha det är ju lättare sagt än gjort!
9:50 rullades jag in till ”Solsidan” som är ett gemensamt rum för dagopererade. Jag var ”1:an” och först på plats.
Trött men hade inte ont och mådde bra!
Jag fick in lite att stoppa i magen och kaffet var nog det godaste jag druckit på år och da’r! 😅
Det sög lite i kaffetarmen minst sagt!
Jag fyllde på blåsan med kaffe och vatten och den checkades med ultraljud.
Kaffe efter kaffe åkte ner 🤣 och jag bytte om till mina egna kläder för efter det att jag kissat själv och läkaren kommit så kunde jag få åka hem!
Jag vankade runt lite i korridorerna för att skynda på allt, det kan ta lite tid så här direkt efter operation.
Tyvärr så blev det ingen snabb hemgång för mig.
När jag med full blåsa 12.30 glatt hasade mig in till toaletten efter ultraljud så – kom…. inget.
Jag försökte ta djupa lugnande andetag, satte på kranen, hällde varmt vatten över magen – men nada.
Inte en droppe!
Jag blev helt kallsvettig! Tänkte allt möjligt, så klart trodde jag först att operationen misslyckats, att de satt bandet för hårt!
Men jag blev lugnad att det händer att det kan vara svullet inuti och medicinerna och bedövningen påverkar ju så klart.
Jag gick tillbaka till min säng och messade Daniel att han fick vända tillbaka igen, för jag fick inte åka hem än..
Nytt försök efter en stund med samma resultat – nu började jag få panik.
Snacka om klaustrofobi i egen kropp att inte kunna kissa när man känner hur blåsan blir allt mer full!
Det blev så att de fick tömma mig (kateter) och sedan fick vi börja om från början!
15.00 var det dags att försöka igen med full blåsa och 4 små droppar var det enda som kom, paniken tog tag i mig rejält!
Jag AVSKYR att vara kissenödig och att då inte KUNNA tömma gav mig riktig panik, jag gormade ut i korridoren (sorry alla snälla sköterskor 😅)
SÄTT EN KATETER PÅ MIG!!! JAG SKITER I BEDÖVNING!!!! BARA GÖR DET!!!!!
Opererande Katharina kom och pratade med mig men jag kommer knappt ihåg vad hon sa för då hade jag panik!
Så…. det blev så att jag fick lämna salen allra sist med KAD och en tid för nytt försök kl 8.30 i HBG torsdag morgon.
Snopet men då var jag helt slut och ville bara hem.
Jag sov knaggligt på natten, vaknade stup i kvarten som ni ser på min Fitbit.
8,30 var jag i alla fall på plats och fick ett eget rum och en bringa vatten och kaffe – here we go again! 🤣
Den proceduren kunde jag.
VILKEN lycka att sedan göra ett försök och det GICK! Aldrig varit så glad av att kunna kissa 🤣🤣🤣
Katarina Ekdahl som opererade mig kom in till rummet efter vi kört med ultraljud och hon var lika glad som jag! Så himla underbart att möta rätt människor på rätt post! ♥️
Jag har inte haft ont direkt, förutom att jag råkade snubbla på ett trappsteg här hemma och det blev ett bukpress som jag ju ska undvika, jag somnade på soffan sedan i ren förskräckelse 🙈
I går var jag öm och svullen om magen och kände att jag nog tagit ut mig lite i torsdags när jag var i väg.
I dag mår jag tipptopp och jag hoppas verkligen att det får fortsätta så här!
STOR kram till er alla 🥰
