”När jag är smal då….”

22 maj, 2009

Det ä ju en hel del viktminskande läsare här, lite olika metoder men alla har målet gemensamt – att gå ner i vikt.
Jag funderade lite på det här med viktminskning, varför, hur etc i går.
Vad har ni för föreställningar om hur ni kommer vara, må, göra när ni är målviktiga? Vad är det som är moroten?
Jag kommer ihåg en känsla jag hade en gång när jag gått i mål, å ena sidan så var det ju så skönt att vara smal igen men samtidigt så hade jag en lite rastlös känsla i kroppen ”Jaha, men nu då???” Vad jag vill komma till är att när man viktminskar (får väl iofs prata för mig själv – men tror många känner som jag) så är man ju så fokuserad på målet, att när man väl är framme vid målet så kan det bli lite virrigt, men sedan kommer man ju in i en vardag med sin nya kropp.

Vad jag längtar till är att kunna äta och unna mig saker på ett lagom sätt, utan överätning vissa dagar för att ”banta” andra dagar.
Jag längtar efter att kunna klä mig i allt jag vill, utan att fundera på om jag ser tjock ut.
Jag tycker det är skönt att trivas med mig själv, att känna mig bekväm i mitt utseende, att inte låta min kropp begränsa mig i situationer, göra vad jag vill.

Vad längtar ni till? Varför vill ni gå ner i vikt?
Hur tror ni att ni kommer leva med er nya kropp? Vad kommer ni göra då som ni inte vill/kan göra nu?
Ni som gått upp och ner som jag, vad ska ni göra annorlunda denna gången för att hålla vikten?

45 kommentarer
0

Du kanske också gillar

45 kommentarer

Gunnela01 25 maj, 2009 - 09:01

Jag har alltid gått upp i vikt, sakta men säkert. Gjort några halvhjärtade VV-försök som tyvärr inte hållt särskilt länge. Efter mina två barn så vägde jag 96 kilo (är 169 cm) och fick nog. Jag fick hjälp att gå ner med medicin (Reductil) i två omgångar, blev totalt 20 kilo. Den största förändringen har skett i huvudet på mig, nu har jag kontroll över mig själv och går inte upp i vikt längre. Kommer aldrig mer göra! Det är dock lite svårare att gå ner (vill ner lite till).

Jag blir jätteinspirerad av dig! Tack för din matlista (ungefär hur din dag kan se ut) och för recepten. Tack vare dig så insåg jag att bara köra LCHF rent ut blev väääldigt många kalorier så nu försöker jag hålla koll på dom också.

Du är jättefin och jag är glad för din skull att du lyckas gå ner och mår så bra!

Svara
Åse 25 maj, 2009 - 09:59

Tack så mkt Gunnel! Vad skönt att höra att förändring skett i huvudet! Det är en förändring som egentligen styr allt!
Lycka till nu med de sista kilona :))

Svara
sosod 24 maj, 2009 - 19:39

jag vill kunna köpa vilka kläder jag vill, utan att ständigt gå och dra i dem och känna att de sitter fel! dessutom vill jag känna mig fin, det var riktigt länge sen!

Svara
Anna 24 maj, 2009 - 14:56

Det jag tänker göra den här gången är först och främst att aldrig mer införa fel sorts kolhydrater i min livsstil.
Gick ner 20 kg genom att sluta äta socker och gick upp i en rasande fart så fort jag försökte med lördagsgodis och dylikt. Nej den här gången väljer jag bort det for life.
Jag längtar efter att få träna igen(gravid nu i v37 med svår foglossning)och helt enkelt ha en fräsch kropp och en bra livsstil.

Svara
Åse 25 maj, 2009 - 10:09

Ja vi reagerar ju alla olika på kolhydrater både fysiskt men även rent mentalt.

Svara
B-M 23 maj, 2009 - 18:42

Många kloka ord här… Vad jag själv längtar efter är att må bra och trivas med mig själv – och att kunna handla vilka kläder jag vill utan att tänka på om de finns i stora storlekar.
Men jag tror ju inte att livet förändras iom att jag går ner till målvikt…allt kommer ju inte lösa sig automatiskt bara för att jag är smal (även om man gärna inbillar sig det när man inte är smal)…
Det jag ska göra för att inte gå upp i vikt igen är att fortsätta räkna points, välja rätt saker att stoppa i munnen och att äta allt men inte alltid.
Jag tror och hoppas att jag lyckas denna gången för det känns helt annorlunda mot tidigare. Nu har jag helt enkelt bestämt mig och så ska det bara bli! Sedan att vi har en suverän VV-konsulent nu gör ju saken bara bättre – känner mig otroligt peppad efter mötena med henne.

Ja, det var mina tankar ang detta… Ha en skön lördagkväll! Kram

Svara
Li_Karin 23 maj, 2009 - 11:36

Vad roligt att läsa vad alla har som motivation och mål :-).

Jag är en sån som har pendlat upp och ner i vikt hela tiden efter tonåren. Har väl vägt 57 som minst och 80 (!) som mest till mina 167 cm. För två år sedan när jag träffade min sambo så vägde jag runt 63 kg, vilket är en vikt som jag trivs med. Sedan efter det så har det bara gått uppåt… förra sommaren nådde jag toppen på 75 kg. Har nu lyckats gå ned till 68 kg med lågkolhydratsdiet och satsar på att komma ner till 60 i sommar. Min motivation är dels ett bröllop som vi ska på i augusti och allmänt att känna mig smal, snygg och mer självsäker. Har kraftiga ben och får riktiga timmerstockar, haha, när jag väger tyngre. Så att kunna ha kjol/klänning utan att skämmas motiverar mig såååå mycket!

Ska intensifiera träningen när jag kommit ner i vikt lite mer och tänkte då lägga till lite långsamma kolhydrater också. Längtar aldrig efter pasta och sånt men däremot riktigt grovt bröd kan jag sukta efter.

Svara
Emelie 23 maj, 2009 - 09:35

Innan jag påbörjade detta så längtade jag efter att kunna köpa fina kläder och att framförallt kunna köpa jeans som är snygga!!! Det hade jag så himla svårt att hitta.
Har gått ner 21 KG och har 4 KG kvar nu, konstigt nog känner jag ingen jättestor skillnad i kroppen, måste ta fram bilderna från innan för att se hur stor jag faktiskt var.
Jag har vunnit så himla mycket genom att börja träna, började med promenader men nu springer jag cirka 3 ggr i veckan. Trodde aldrig jag skulle kunna göra det, i augusti förra året orkade jag inte ens springa 100 meter.
Att kunna orka leka med sonen på 2½ år är guld värt, tidigare var jag trött och flåsig bara av en trappa eller att knyta skorna.
Jag ser inte fram emot någon bikinisommar med min nya kropp utan ser fram emot en sommar då jag är piggare och gladare och mer tillfreds med sig själv. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit nöjd med min kropp men jag hoppas så att jag ska kunna nå dit….snart.
KRAM och ha en fin lördag!!

Svara
Åse 23 maj, 2009 - 10:09

Jag känner på sätt och vis igen mig i detta med att du inte tycker det är så stor skillnad. När jag viktminskat så har jag ju alla gånger gåt ner mellan 22-28 kg och det ser så mkt ut som siffror och ÄR ju mkt men jag har inte känt att det är så stor skillnad. Visst så mår jag bättre och känner mig mer hemma i min kropp när kilona är borta men det KÄNNS inte som att det är så mkt som är borta som det faktiskt är.

Svara
Mariah Geijer, Edsbyn 23 maj, 2009 - 08:37

Jag har ett väldigt motiverande mål för min viktnedgång!
När jag har nått min målvikt ska jag förminska mina bröst.
Det har jag velat sen jag gick i 9:onde klass och än har det inte blivit av.
Men nu har jag fött två fina barn och känner mig redo att bli av med dom tunga och jobbiga brösten.
Dom passar inte alls in på min smala kropp som jag har ”i vanliga fall”.
Jag har 10-15 kg att gå ner, det beror lite på när jag känner mig nöjd.
Just nu mår jag inte alls bra, jag känner mig besvärad av att se mig själv och känna alla valkar.
Det är inte jag helt enkelt.
Jag har ett första mål och det är att gå ned 5kg till midsommar. Jag tror att jag är på god väg 🙂
Har inte vägt mig denna veckan ännu, förra veckan visade vågen bara -0,1kg så det var lite deppigt.
Jag ska läsa på lite mera om det här med GI och försöka ge mig på det sen.
Så´långe får det vara points som gäller, jag känner att jag vill kunna tillräckligt om GI först innan jag ger mig in i leken med att utesluta kolhydrater.
MVH//Mariah Geijer, Edsbyn

Svara
Åse 23 maj, 2009 - 10:14

Vi delar lite samma målbelönelse, jag ska också göra en bröstoperation. Jag tänkte lyfta mina! Inget inlägg eftersom det inte riktigt känns som att jag vill ha något i och dessutom behöver jag inte, vill ha mindre bröst än nu (har 75 D nu men 70 B-C sedan som smalare) och viktigast för mig är att brösten sitter där jag vill att de ska sitt. Haha!!Jag kommer vänta ca ett år innan min op för jag vill normalisera vikten och låna huden anpassa sig.

LYCKA till nu och detta fixar du!!!!!!!!

Svara
Di 23 maj, 2009 - 08:36

Tjingeling!!

Inte nog med att du har en fantastiskt snygg blogg (både designmässigt och funktionellt), inspirerade viktresor och spännande recept – så har du alltid intressanta och varierade inlägg. Inte konstigt att bloggen är beroende framkallande 😉

Jag måste säga att den här frågan har jag också ställt mig många gånger och den kanske man borde ta sig en rejäl funderare på för om man hade svaret klart kanske det faktiskt skulle kunna vara lättare att hålla en stabilare målvikt. Jag är ju som många, klarar av att gå ned i vikt, men klarar inte att hålla den senare. Jag har ju gett mig attans på att det här är min sista viktresa, då jag blir 40 i sommar och det känns som jag måste sluta behandla kroppen på detta sätt med denna ständiga viktpendling. Jag ska nog ta och göra ett litet målviktsschema för min egen del som jag får ta och sätta upp synligt på ett kylskåp eller något – innehållande lite ”förhållningresgler” för framtiden. Jag vet ju att det är svårt mentalt att både se och uppleva hur man förändras och faktiskt ÄR smal (när man nu är det) och för min del har jag nog alltid så fort jag nått målvikten släppt alldeles för mycket på kontrollen och som någon skrev 2 kg blir snart 5 kg osv sen är fläsket tillbaka..

Vill med målvikten helt enkelt känna mig bekväm med mig själv för det leder ju till olika förutsättningar åt alla håll och kanter, sen vill jag verkligen orka med i barnens tempo.

Förresten så blev ju jag också nyfiken på vågen du hade i det senare inlägget jag – & vågar hahahah !!!

Kram på dig tjejen!!//Di*

Svara
Betania 23 maj, 2009 - 08:27

Jag är inte riktigt på samma plats som alla ni andra som skriver här. Men jag svarar ändå, för att inspirera till att ta itu med andra saker än bara det konkreta, dvs vikten.

Jag har hoppat upp och ner i vikt i hela mitt vuxna liv. Jag är lång, bredaxlad och bredhöftad och har varit åt den mulliga sidan sedan jag kom i puberteten. Aldrig har jag varit nöjd, aldrig har jag sett på mig själv med blida ögon. Jag har lyckats gå ner i vikt vid flera tillfällen men eftersom jag inte varit nöjd med mig själv efter viktminskningen så har jag sakta men säkert (och ibland väldigt snabbt och säkert) gått upp i vikt. Jag har sett på mig själv med avsky oavsett vad vågen har visat för siffror.

Jag gick inte upp så mycket i vikt när jag var gravid men det var väldigt svårt att bli av med kilona. Och när jag närmade mig före-graviditets-vikten och mätte mig runt magen och insåg att mitt midjemått var betydligt större än innan (vid samma vikt) rasade jag totalt och sket i allt. Till slut tog jag mig samman och kom ner till samma vikt som innan jag blev gravid men hela tiden fanns där tanken ”jag borde gå ner i vikt, när folk ser mig ser de en mullig tjej som inte borde äta si och så, en person med dålig karaktär, tjock mage, feta lår” osv osv.

Det ledde till att jag försökte späka mig vissa dagar, i kortare perioder funkade det att tex räkna points. Sen tog känslorna över och jag överåt. Med besked. Ett destruktivt beteende som fick mig att må väldigt dåligt.

Jag insåg att jag måste ta itu med helt andra saker än viktminskning för jag VET hur man ska äta för att gå ner och hålla sin vikt men jag gör det inte. Jag läste om stahremetoden (se http://www.lisbethstahre.se) och har gått webkursen nu under våren. Det har varit oerhört tufft men vilken belöning som väntar! Större självkänsla, identifierat de mönster som gör att jag överäter, jag har tagit tag i flera delar av mitt liv som jag inte var nöjd med. Många pusselbitar som gjort mig till en gladare, nöjdare, lyckligare person. Självklart inte alltid, jag är människa, men jag mår oerhört mycket bättre nu än innan.

Det har lett till att jag har tagit ett beslut för mig själv: Ingen mer viktminskning. Inget mer kritiskt betraktande av min kropp. Inte späka för att se överäta.

Jag är fortfarande mullig och det kommer jag förbli (ca 80 kg, 175 cm) men provocerande nog ser jag på mig själv och tycker jag är fin. Jag ”klär inte bort” övervikten, men jag klär mig efter min kropp och jag är snygg! Jag har funnit en balans som fungerar för det mesta: äter lite striktare under vardagarna och sen ganska fritt på helgen. Då håller jag vikten. För att gå ner i vikt skulle jag behöva dra ner väldigt mycket på allt, alltid och jag har helt enkelt gjort valet att njuta av olika saker och acceptera att jag inte är smal. Det betyder inte att jag inte är fin! För första gången i mitt liv är maten inget ångestladdat för mig och det gör att jag äter sundare bara därför. Jag har börjat motionera och jag gör det för att jag mår bra, inte för att gå ner i vikt. Jag känner mig lättare och finare än någonsin innan trots att jag inte gått ner i vikt.

Jag är intresserad av det här med low carb och de små tester jag gjort visar att jag verkligen kan äta gott och bli mätt och få kontroll över sötsug och annat. Men jag siktar inte på viktminskning. Jag vill ha en hälsosam livsstil med sund mat och motion som en del av livet. En frisk kropp, mer ork och energi, bättre rustad mot sjukdomar och jobbstress. Självklart är inte alla dagar toppen men skillnaden mot förr är stor. När jag trillar dit har jag verktyg att ta till, tack vare stahremetoden, för att analysera orsaken och se till att jag inte hamnar där igen.

Detta blev ett långt inlägg men om någon läser det vill jag bara uppmana till att tänka på det inre också. Självkänslan kommer inte komma automatiskt med viktminskningen, det är en färskvara som man måste arbeta med ständigt. Jag tycker ni alla är jätteduktiga som viktminskar och klarar det så bra men för att hålla vikten måste ni göra nåt annat också, så att det inte blir som de andra gångerna när en del av er gått upp i vikt igen – trots att ni vet hur ni ska äta. Vill man gå ner i vikt ska man självklart satsa på det men det är inte fel att nöja sig med en högre målvikt heller, om du mår bra av det.

Lycka till, allihop! Jag tänker fortsätta läsa här och bli inspirerad till det sunda levernet (och testa alla smarriga recept, såklart!)

B

Svara
Åse 23 maj, 2009 - 10:23

Vad härligt att höra att du kommit en bra bit på vägen med dig själv!!!
Klart att du är fin som du är!!! VAD man väger är ju inte viktigt (så länge man faktiskt har en hälsosam vikt, fetma är ALDRIG nyttigt hur mkt man än tycker om och accepterar sig själv) utan känslan som kommer MED vikten.

Orsaken till övervikt är ju så olika, för en del ligger det mkt mkt bakom kilona och för andra som mig själv så handlar det ”bara” om ett obetänksamt sätt att äta. För mig har maten aldrig hört ihop med känslor, jag har aldrig straffat/belönat mig med mat. För mig har mina viktökningar handlat om att jag har svårt att hantera kolhydrater, det föder ett oerhört sug som är svårt att äta och sedan så beror det på att jag tänkt ”allt eller inget” – det är något jag ständigt får arbeta på och tror att jag kommit en bra bit på vägen!
Tack för dina reflektioner!

Svara
isabeli 23 maj, 2009 - 07:59

Det jag tänker på mest är att det kommer bli lättare att klä sig, att vara snygg i olika kläder.. Nu handlar det ju enbart om att klä bort övervikten, vilket ju inte går, så kläder är en stor ångestkälla för mig. Men även om det låter ytligt att fokusera på att ”bli snygg igen” så har det ju i grunden med djupare saker att göra. Som överviktig saknar jag självförtroende och har inte alls lika mycket energi, både mentalt och fysiskt. Jag tror helt ärligt att jag kommer vara en annan person när jag blir smal, lite skrämmande kanske, men just nu känner jag att övervikten liksom ligger och stör hela tiden. Det är svårt att vara glad och positiv, sugen på att hitta på saker osv.. Usch, det låter helt hemskt men så är det! Så när jag är normalviktig (som jag var hela livet innan barnen kom) så kommer jag ha mycket mer energi och må bättre.

Svara
Åse 23 maj, 2009 - 10:24

Det ÄR så för jag känner igen dina tankar!!!!

Svara
Linruz 23 maj, 2009 - 07:53

Ja när man börjar sin resa så har man stora tankar om hur man ska känna och hur det ska vara när man är ”smal”.
Jag har ju en ganska lång viktresa framför mig och har faktiskt svårt att se mig som målviktig.
Känner att jag måste tänka i små steg för att inte tappa orken.
Har ju plockat bort 18,4kg nu och visst känner jag skillnad men inte den enorma skillnaden jag föreställde mig att det skulle vara.
Kan i bland tänka..var satt kilona? Det är ju ingen större skillnad!
Men vill som du Åse kunna äta utan att överkonsumera vissa dagar för att sedan behöva hålla igen vissa.
Sen vill jag kunna leva utan att tänka att det där kan jag inte göra för jag är för tjock.
Tex med barnen i vissa situationer….åka vattenrutchbana osv.

Men som jag skrev tar jag en dag i taget alla kilon jag kan ta bort är en vinst i sig. Sen om jag blir ”normalviktig” eller ej spelar i sammanhangen inte en stor roll.
Hälsovinsterna är ju enorma och jag mår bättre och bättre ju mer jag går ner.

Tack för att du finns Åse och att du delar med dig av dina tankar och funderingar. Samma tankar finns nog hos oss alla fast vi inte uttalar dem alltid. Du får mig att tänka till och hitta motivationen igen.
Många kramar Lina

Svara
Anneli68 23 maj, 2009 - 02:54

Vad längtar ni till? Varför vill ni gå ner i vikt?
Min främsta anledning till min viktminskning är HÄLSAN!
Jag har inga sjukdomar i dagsläget, men är ganska säker på att jag kommer få det om jag inte gör något.
Min pappa dog hösten -07, 62å år gammal. Hans bakgrund; hjärtinfarkt när han var 50år, bypass op nått år efter. Kärlkramp, en hjärt op till när han var 60. Diabetes. Övervikt. Rent krasst blev det hans död.
Vill jag gå samma väg? Nej.

….och för att det inte ska bli ett för stor inlägg så fortsätter jag min historia på min blogg.

Svara
guset 22 maj, 2009 - 23:30

Men du Åse, det va ju exakt det jag tänkte skriva till dig.
Eftersom ja själv har provat VV, då man räknar hit och dit. Upplevde då att så fort man ”fuskat” så blev det dåligt samvete och tendens till ”jaha, nu är det lika bra att fortsätta med onyttigheter.” Med GI känns det absolut inte så. Hur känner du? Det känns mer som att man liksom unnar sin kropp lite kolhydrater/kalorier då man annars späker sig och är så himla nyttig. Alltså jag menar, kroppen förtjänar/behöver ju faktiskt kolhydrater ibland för att må bra. Och då får man inte dåligt samvete, vilket leder till att man inte ”svävar ut” lika mycket. Hoppas du förstår hur jag menar…. Och en till sak,blir du ”snurrig” av att äta low-carb. Känner lite tendens till lågt blodtryck…kanske beror på viktminskningen….?

Skön helg!
Tack för härliga recept! Uppskattas otroligt mycket!

Kram Linda

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 23:48

Hej!

Jo det kan jag hålla med om, i mitt fall så känner jag att jag har bättre förbränning nu och inte i ett svältläge som med kalorirestriktion så man får inte dåligt samvete när man äter utöver det man tänkt sig (som oplanerat snacks på kvällen i form av ostar, oliver etc. Nu har jag ännu inte ätit några ”unnarkolhydrater” men när jag väl gör det så hoppas jag att det inte blir ngt dåligt samvete!

Någon gång (senast ikväll!) så blev jag lite snurrig när jag reste mig upp ja!

Svara
SussieB 22 maj, 2009 - 22:47

Min skönaste känsla när jag är smal; att ha flera klädalternativ när man ska på kalas och jag kan välja vilken jag vill för de sitter lika bra!!!!Det är mums…

Svara
ak74 22 maj, 2009 - 22:26

Jag har ca1-2kg kvar tills jag är i mål. Och börjar redan känna mig lite stressad över känslan att vara i mål.Va ska jag kämpa mot nu då typ. Tycker alltid att det är lättare att gå ner(banta som vissa tycker att man gör) än att hålla vikten. Men den här gången ska det gå!
Är så roligt att följa dig jag får så mycke inspiration av dig och din toppen bra sida.

Svara
Aika 22 maj, 2009 - 21:54

Ett minne som sitter etsad i mitt huvud är när du och jag var på Indiska och jag skrek högt från provrummet till dej ”kan du hämta en 36:a för 3
8:an e för liten!! Minns du? Den känslan var så grym!

Jag vågar inte säga ännu att jag har hittat på nya livsstil men jag tror och hoppas att jag är en bit på vägen.(lite för feg) Herregud jag kan ju baka nu till andra utan att bli frestad? OTROLIGT!
Det jag känner e litta ”farligt” nu är att trots jag bara har ca.3-4 kg kvar så har inte smalkänsla infunnit sej, när kommer den egentligen?!? Bara att vänta ut den känslan, haha!
Ps. Badet öppnar om 3 dar, tack för att du trodde på mej 😉

PÖss pöss mitt hjärta!

Svara
Pernilla A 22 maj, 2009 - 20:54

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli den där smala tjejen. Har varit mullig i stort sätt hela livet och varit glad utåt men gråtit inombords många ggr. Ville ju oxå ha den där snygga klänningen som bästisen kunde ha UTAN valkar som hängde vid sidorna. Bysten har alltid oxå varit stor vilket jag avskytt då jag fick bröst vid 10 års ålder och det var en stor frihet att äntligen få ha st 70 C och inte 85 DD. Så för min del är nog friheten att kunna röra mig obehindrat och leka vilt med barnen. Känna mig fräsch vid sidan om min man och se uppskattningen i hans ögon (vilket jag även gjorde som tyngst)och stoltheten över vad jag åstadkommit.Jag gillar mitt nya sunda jag som ger denna positiva bild till mina barn kring mat och motion. Önskar bara att jag fått det själv när jag var liten.
Kram kram från Pernilla

Svara
katharina 22 maj, 2009 - 20:38

viktminskning ska det ju stå å inte viltminskning
självförtroende ska det oxå stå =)
fingrarna slinter ibland lite väl hastigt =)

Svara
katharina 22 maj, 2009 - 20:34

jag märker att ju äldre jag blir (38 i sommar) å efter fem barn så ändras både kropp å tanke angående vikt…har inte samma höga krav som förr när man var yngre,klart man vill vara smal å kunna ta på sig de kläder man vill,men huvudsaken för mig å min viltminskning är att jag trivs mycket bättre med mig själv,man får bättre självförteonende å så….svårt att förklara men att trivas med sig själv tror jag är huvudsaken för mig aiallafall.

Svara
Helena 22 maj, 2009 - 20:22

Jag håller nog med dig. Jag har varit överviktig så länge och det är SKITJOBBIGT tycker jag att inte kunna sätta på mig vad jag vill, känna mig obekväm. Jag vill kunna sträcka på mig och känna att här är jag och jag är nöjd med mig själv! Har en bit kvar men är 1,62 cm lång och väger nu 63 kilo, har gått ner från 76. Dock har det varit väldigt stillastående nu ett tag, jag känner mig rätt nöjd med mig själv, så här lite har jag inte vägt sedan jag var 17 år, så motivationen är inte lika hög. Men ner till 59 kilo vill jag och dit SKA jag, fast de sista kilona får ta sin lilla tid.

Du är i alla fall jätteduktig och SÅ HIMLA FIN!! En riktig inspirationskälla, ha en mysig helg!

Svara
mammaliv 22 maj, 2009 - 20:01

Jag längtar tills jag kan klä mig i vad jag vill utan att behöva känna att magen är fläskig eller att rumpan är för stor. Att bara kunna ha det jag vill på mig, inte behöva tänka så mycket eller behöva dölja så mycket.

Och jag är inte där ännu, även om jag är en bra bit på väg 😉

Annars tror jag att det är lätt att det blir sådär att ”nej men oj vad ska jag göra nu” när man gått i mål. Man är så inne i viktminskningen och det tänket att man kanske ”släpper” lite för mycket på mat och annat och det är kanske också lätt att det smyger tillbaka några kilon igen.

Sen kan det nog lätt också vara att man har orealistiska tankar om målvikten. Att man ska bli sååå lycklig och alla problem ska försvinna… men riktigt så enkelt är det ju inte. Ibland tar det tid för hjärnan att riktig hänga med. Att man fortfarande känner sig som en tjockis fast man inte är det. Att man liksom inte inser att man är smal.

Svara
Cia 22 maj, 2009 - 19:18

Oj det här kan man fundera över länge. För mig handlar det mycket om att få tillbaka självkänslan.

Alldeles för många gånger i mitt liv har jag stängt ute mig från min omgivning för jag känt mig för tjock. Att vara tjock betyder ju inte att man inte kan ha precis lika roligt som normalviktiga men för mig har det aldrig varit kul. Inga kläder som passar, man känner sig plufsig, man sitter och petar i maten för man vill inte uppfattas som tjockisen som äter för mycket mat.

Att kunna gå in i vilken butik som helst och köpa kläder som passar. Inte behöva söka efter tältmodeller som gör att man känner sig som en gammal tant. Jag måste erkänna att i förra månaden när jag var in på HM och köpte en klänning i strl 38 så grät jag! Känslan av att äntligen vara i viktklassen jag längtat efter så länge var överväldigande.

En sak som gäller för mig nu är att inte gå upp igen. Att verkligen sätta stopp direkt. Min ovana förut har varit när jag börjat nå målvikten har jag slutat väga mig och börjat äta lite mer. 1kg blir lätt 5kg och 5kg slutar helt plötsligt i 20kg. Så nu kommer jag fortsätta väga mig varje vecka för efter alla dessa år har jag äntligen börjat lära mig mina svagheter.

Sen hoppas jag såklart att viktminskningen ska göra att jag får leva i många år till som frisk!

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 19:30

Åh vännen vad duktig du varit!
Ja det dår sista är ju lätt, man släpper på tyglarna när man inte längre behöver prestera!
Vi får göra målviktresan ihop 🙂
Hur mkt har du kvar till målvikt?

Svara
Cia 22 maj, 2009 - 19:35

Tack! Jag blir såklart peppad av att gå in på din sida, recepten du delar med dig av är ju såå bra!

33 kilo är borta från kroppen nu så jag har ca. 4 kilo kvar till målvikten. Ligger på runt 67 kilo nu men vill gärna ner till 63kg, det känns alldeles lagomt till mina 170cm.

Vi får kämpa på tillsammans så vi blir av med dom där sista kilona!

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 19:37

Vad kul, då har vi ju ungefär lika mkt kvar 🙂
Gud så duktig du varit!!! Heja dej!!!

Svara
Ida 22 maj, 2009 - 18:59

Innan jag fick barn så var jag normalviktig och ”vältränad”, tränade fotboll 3 ggr/v och styrketräning 2 ggr. Har aldrig varit överviktig men så kom första barnet med en plusvikt på 31 kg, 20 kg var jag av med på 10 veckor, de resterande 10 tog ett år att bli av med, trots att jag återupptog min träning efter 10 veckor…Sen ,kom två barn till med mycket viktuppgång, gick aldrig ner allt mellan de två graviditeterna. Barn som inte har sovit = trött, stressad = i mitt fall att jag äter som tröst = att jag inte har gått ner = att jag känner mig obekväm i min stora, fläskiga kropp. Sen har ju kroppen förändrats drastiskt…bristningar, 3 kejsarsnitt…ja det sätter sina spår att vara gravid :o) Jag vet inte när jag senast badade med mina barn, tror det var när jag gick på babysim med första barnet hösten 2002.

Så när jag blir smal/mindre så vill jag sluta tänka på min vikt/kropp/vad jag äter osv. Jag vill våga göra det som jag egentligen vill, jag vill sluta tänka på vad jag tror att alla andra tycker och tänker. Jag vill kunna köpa de kläder jag vill ha, idag är utbudet inte så stort i strl 44/46 eller så känner jag mig inte bekväm i det som finns, gillar inte när det sitter åt å alla valkar syns…eller att man ser gravid ut…jag vill få ett normalt förhållande till sötsaker, idag är det helt sjukt! Jag kör efter GI men bara för att det är helt, till på köpet långhelg, så inbillar jag mig att jag är sugen på godis bara för att jag har intalat mig att det hör helger till. GAH jag blir galen på mig själv.

Mycket av mina ”smalmål” är samma som du har.

Jag är impad av dig Åse att du gång på gång lyckas med din viktminskning, själv känner jag mig som ett hopplöst fall som alltid kommer att förbli ett fetto å gömma mig inomhus…tur du finns så man kan hämta lite inspiration. Denna turen i min viktminskning försöker jag att inte vara så hård mot mig själv, uppenbarligen så funkar inte det :o) Jag är en person som har väldigt höga krav på mig själv…

Trevlig helg Åse, kram

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 19:28

Åh vännen, jag känner med dig. Vet hur du tänker och känner, skillnaden är väl att jag lyckats bryta den onda cirkeln.

Mitt tops till dig är att inte satsa 100% eftersom du kanske faller lättare då. Varför inte unna dig en påse med 2 hg godis på lördagen? Du kommer gå ner ändå om du är duktig de andra dagarna!

Jag tror på dig!

Svara
Caroline 22 maj, 2009 - 18:54

En sak jag undrar nu när jag har läst på vissa ställen är… det står ju 5g/100 gram… då är det bara 100 gram man får/ska/bör äta, eller har jag missuppfattat det? Eller jag e nog ute och cyklar nu… får läsa på lite mer helt enkelt 🙂 Det där brödet oopsies måste jag ju bara prova ikväll 🙂

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 19:31

Nej livsmedel med 5kolisar per 100 g kan man äta nästan obegränsat av 🙂

Svara
Caroline 22 maj, 2009 - 22:15

Ojoj det var ju ännu bättre!! Åh vad glad jag blev nu =)

Svara
Caroline 22 maj, 2009 - 18:39

Ett mkt tänkvärt inlägg. Har oxå tänkt i dom banorna förr. Vad är det jag vill uppnå egentligen? Och vad händer sen när/om jag går ner allt jag vill. Kommer jag vara lyckligare? Gladare? Eller kommer det vara precis som nu? I alla fall så är mitt mål med viktminskningen att slippa skämmas när man gå på stranden på somrarna. Okej, jag klär av mig ändå men den där avslappnade känslan vill inte riktigt infinna sig. Sen har jag ju så otroligt mkt kläder som är för små.. men detta är ju bara ytliga grejer. Mitt primära mål är väl att bli piggare och få mer energi att göra saker osv. Att inte vara så trött hela tiden. Finns många anledningar men det som är viktigt att tänka på är att man har allt att vinna på att gå ner dom kilon man har för mkt!

Svara
jenco 22 maj, 2009 - 18:29

Mitt primära mål med min viktminskning är att få mer ork! mer ork till mina barn, till min man, huset och till mig själv givetvis. Jag har inte super många kilon som jag vill gå ner (10kg) men fy va tunga dom är….
Sen vill jag ju givetvis kunna bära vilka kläder jag vill, känna att jag kan leka med barnen på stranden utan att känna mig fetast.

Detta är bara min femte dag med gi men jag känner att jag mår så himla bra. Det är så skönt att inte vara sötsugen längre, att slippa räkna points, att slippa ha dåligt samvete över det jag äter. Jag kommer alltid att äta såhär men i framtiden tillsätta lite rågbröd, fullkornspasta och müsli till filen. (kanske en kall öl en varm sommardag;))
Men inte än, vill nå min målvikt först och känna att jag har den stabil. Sedan blir det ju som du själv säger an spännande tid då man ska hitta balansen.

Jag använder mig inte av giviktkoll även om jag har reggat mig där för jag kände från dag 1 att det blev lite pointsvarning för mig utan jag äter enligt max 5g/100g och tycker att det funkar alla tiders. Känner mig inte alls ”besatt” som jag kunde göra när jag räknade points Då var inte en fralla en fralla för mig utan 2 points…
Inte kul att leva och äta så!

kram

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 19:10

Ja jag håller med. Som jag skrev till kussen Aika så from i morgon så lägger jag ner GI Viktkoll och äter så som jag faktiskt gör nu och kan! Jag tror jag är väldigt rädd att inte ha total kontroll när jag viktminskar men jag har bestämt mig för att det spelar ingen roll om det går mkt saktare, jag ska gå ner i vikt (det sista) och hålla vikten utan detta kontroll/total okontroll som existerat hittills.

Svara
Maria i Gbg 22 maj, 2009 - 18:11

När jag är målviktig behöver jag inte tänka så mycket på min kropp och hur den ser ut. Då bara ÄR jag.
Dessutom känner jag mig piggare och starkare vilket verkligen är något jag längtar till.

Kram från Gbg

Svara
hallå där 22 maj, 2009 - 17:26

Ja, det är intressant. Själv var jag fet som en val efter mitt första barn. Bantade ner mig och hårdtränade för att hamna på flugvikt 52kg. Mkt smal, mkt vältränad. 40kg gick jag ned. Hursom, detta är nästan 8 år sedan och ytterligare ett barn senare. Vad jag minns är att jag inte kände mig så smal som jag såg ut då jag faktiskt var jättesmal och hade en kropp andra skulle döda för. Jag kände mig fet jättelänge efteråt och det kändes jättekonstigt att få höra hur smal jag var, jag trodde länge att folk drev med mig. Jag behövde massor med bekräftelse. Och det fick jag men det kändes inte bra det heller.

Ytterligare ett barn senare känns allt mkt bättre. Jag tränar 5-6ggr per vecka, gravid eller inte, jul, födelsedag eller midsommar, jag tränar. Inte för min vikt eller utseende utan för psyket. Jag vet att smal är ej lika med lycka. Det sitter ngn annanstans men tjock passar inte mig, då mår jag psykiskt urkasst. Men inte tänker jag, ohhh vad jag är smal nu ska jag ta på mig tajta kläder…icke. Däremot tycker jag själv att jag ser bra ut i en enkel t-shirt och jeans. Ngt annat som hjälper mig är att jag tycker om hur jag ser ut idag och jag gillar mig själv, det gjorde jag ej när jag var fet och det är värt mkt för mig. Innan trodde jag folk dömde mig för att jag var tjock och ful som jag kände mig. Nu bryr jag mig inte om vad andra tycker om mitt utseende, för jag gillar mig själv och det tror jag strålar ut.

ps: 8 år efter ”avfettningen” väger jag 55-56 kg på mina 168cm ds, träningen håller vikten jämn, det är den främsta anledningen att träna, det hjälper att hålla den ”lätta” vikten, särskilt om man gillar sötsaker som jag gör. DS

Svara
sofie 22 maj, 2009 - 17:14

jag längtar efter att kunna gå in i en klädesaffär och kunna prova precis vad som helst och det ser bra ut…slippa bli omtalad som ”hon den tjocka/mulliga”…vill kunna titta på mej själv i spegeln och va nöjd med va jag ser..är det för mycket begärt? =)

Svara
Ingela 22 maj, 2009 - 16:32

Som alltid kloka tankar från dig!
Jag är ungefär i samma position som du – normalviktig, men ett par kilo över den vikt jag vill ha (164 cm, väger 62, vill väga 58-59).
För mig handlar det mycket om min självkänsla, om att bara kunna dra på mig jeansen och en topp och känna mig nöjd med mig själv, att känna igen mig själv i spegeln. Inte för att jag förväntar mig att min kropp skall vara oförändrad efter ett par graviditeter, utan för att jag skall känna mig som ”jag” igen. Jag har ganska stor byst och det är nog mer byststorleken än något annat jag inte kan fördra när jag väger ett par kilo över min målvikt.

Sedan vill jag också känna att jag har en balans i mitt kosthåll, att jag inte aktivt vare sig behöver räkna points eller kolhydrater vid målvikt, men att jag hittar en kosthållning som håller enkelt och i vardagen, me dlite stressiga dagar ibland med jobb och dagis och skola….. Så VVs motto, ”att äta allt men inte alltid”, är lite vad jag vill ha.

Svara
Åse 22 maj, 2009 - 16:41

Vi är i samma situation verkar det som!
Det är lite därför jag nu känner att jag kommer sluta hålla koll på energin/proteiner/fett/kolhydrater via GI Viktkoll och även att inte väga mig i tid och otid, för mig är det ett annat sätt att ”räkna points” och jag känner att jag redan nu, några kg innan målvikt måste lära mig att äta utan kontroll, genom bara sunt förnuft.
Visst jag kommer fortsätta att äta så här nu tills jag är målviktig men utan exakt koll och sedan vid målvikt så kommer jag ju också att äta enligt ”äta allt men inte alltid”

Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.